texten om att gå vidare.
Att slå dig skulle vara jävligt onödigt.
Okej du skulle kanske känna lite smärta och det skulle kännas skönt.
Men du kommer aldrig inse det smärtan som jag fått uppleva.
Aldrig någonsin kommer du förstå mig, försen du själv känner den.
Och jag hoppas att du aldrig gör det, för det är en sån smärta som nästan dödar.
Varje dag som går och varje sak som händer så tänker jag på dig.
Jag har slutat gråta lite och jag har slutat hoppas.
Men slutat tänka, det går inte.
Att sluta kolla på höger varje gång man går ut genom porten går inte att sluta med.
Att tänka "hmm ja kanske kan ringa dendär nu och se va dendär gör, nej juste det går inte..." det försvinner inte.
Att fundera på vad är felet på mig, det dyker upp minst en gång om dagen.
Ditt leende som kunde väcka den ledsnaste människan på jorden vid liv saknar jag.
Att se ditt stora gulliga leende kunde göra ens dag, så fort jag ser det framför mig så ler jag, det går inte att sluta le när du ler.
Saknade av saker och ting dyker upp ständigt om och om igen.
På lägret snackade vi om när man mister någon, det beöver inte betyda att det dör och försvinner till himmlen.
Utan även när en person dör för en själv.
Du har dött för mig.
Och jag sörjer dig och jag saknar och tänker tillbaks och funderade på vad man kunde gjort bättre, vad man sa till dig det sista man sa, när man senast fick en kyss av dig och om jag verkligen njöt av den då otänkbara sista kyssen av just dig, om man tog vara på tiden tillsammans med dig, tankartankar och åter tankar hela tiden.
Men när man sörjer någon så går man in i olika stadier.
- Först kommer det första då man inte vill acceptera det.
Det var när jag fick det där smset på kvällen och jag kollade på det läste det där otänkbara som man inte vill höra.
La ner mobilen brevid mig läste några rader i min bok som jag höll på att läsa innan jag fick smset.
Det är stadiet då man inte accepterar, då man inte inser och då man vägrar förstå.
Men sen förstår man och då kommer ..
- chocken som en stor vägg emot en.
Man får svårt att andas och det hugger till i hela kroppen.
Man börjar frysa och sen så kommer skakandet och sen kommer dom där tårarna.
Tårarna som väller fram som ett stort rinnande vattenfall.
Man skriker och gråter tills man känner hur man får svårt att andas genom att man gråter så tätt att man glömmer att andas i det hela hemska tillfället.
Chock tillståndet kan hålla i sig 1 timmar, 2 timmar, 2 dagar, 1 vecka, det beror på.
Men man är i chock och fortfarande i lite "nej det här är inte sant".
- Sen kommer man till en fas då man helt plötsligt bara står och kanske diskar, skalar potatis, är ute, skriver sms vad som helst, då det slår en en tanke.
Man börjar fatta.
Man inser helt plötsligt vafan som har hänt, "Den är verkligen borta!".
Man gråter då, men sen efter ett tag så känns allt mycket lättare än innan och man börjar fasen
- Att gå vidare.
Då man börjar släppa efter på allt och försöka tänka positivt och göra saker som får en på riktit bra humör.
Just där är jag nu.
På lägret en dag så bara slog det mig, och jag insåg allt.
Nu så kämpar jag vidare.
Nu väntar jag på nästa fas, hoppas på att det är en bra en.
Tack och hej leverpastej - n
Okej du skulle kanske känna lite smärta och det skulle kännas skönt.
Men du kommer aldrig inse det smärtan som jag fått uppleva.
Aldrig någonsin kommer du förstå mig, försen du själv känner den.
Och jag hoppas att du aldrig gör det, för det är en sån smärta som nästan dödar.
Varje dag som går och varje sak som händer så tänker jag på dig.
Jag har slutat gråta lite och jag har slutat hoppas.
Men slutat tänka, det går inte.
Att sluta kolla på höger varje gång man går ut genom porten går inte att sluta med.
Att tänka "hmm ja kanske kan ringa dendär nu och se va dendär gör, nej juste det går inte..." det försvinner inte.
Att fundera på vad är felet på mig, det dyker upp minst en gång om dagen.
Ditt leende som kunde väcka den ledsnaste människan på jorden vid liv saknar jag.
Att se ditt stora gulliga leende kunde göra ens dag, så fort jag ser det framför mig så ler jag, det går inte att sluta le när du ler.
Saknade av saker och ting dyker upp ständigt om och om igen.
På lägret snackade vi om när man mister någon, det beöver inte betyda att det dör och försvinner till himmlen.
Utan även när en person dör för en själv.
Du har dött för mig.
Och jag sörjer dig och jag saknar och tänker tillbaks och funderade på vad man kunde gjort bättre, vad man sa till dig det sista man sa, när man senast fick en kyss av dig och om jag verkligen njöt av den då otänkbara sista kyssen av just dig, om man tog vara på tiden tillsammans med dig, tankartankar och åter tankar hela tiden.
Men när man sörjer någon så går man in i olika stadier.
- Först kommer det första då man inte vill acceptera det.
Det var när jag fick det där smset på kvällen och jag kollade på det läste det där otänkbara som man inte vill höra.
La ner mobilen brevid mig läste några rader i min bok som jag höll på att läsa innan jag fick smset.
Det är stadiet då man inte accepterar, då man inte inser och då man vägrar förstå.
Men sen förstår man och då kommer ..
- chocken som en stor vägg emot en.
Man får svårt att andas och det hugger till i hela kroppen.
Man börjar frysa och sen så kommer skakandet och sen kommer dom där tårarna.
Tårarna som väller fram som ett stort rinnande vattenfall.
Man skriker och gråter tills man känner hur man får svårt att andas genom att man gråter så tätt att man glömmer att andas i det hela hemska tillfället.
Chock tillståndet kan hålla i sig 1 timmar, 2 timmar, 2 dagar, 1 vecka, det beror på.
Men man är i chock och fortfarande i lite "nej det här är inte sant".
- Sen kommer man till en fas då man helt plötsligt bara står och kanske diskar, skalar potatis, är ute, skriver sms vad som helst, då det slår en en tanke.
Man börjar fatta.
Man inser helt plötsligt vafan som har hänt, "Den är verkligen borta!".
Man gråter då, men sen efter ett tag så känns allt mycket lättare än innan och man börjar fasen
- Att gå vidare.
Då man börjar släppa efter på allt och försöka tänka positivt och göra saker som får en på riktit bra humör.
Just där är jag nu.
På lägret en dag så bara slog det mig, och jag insåg allt.
Nu så kämpar jag vidare.
Nu väntar jag på nästa fas, hoppas på att det är en bra en.
Tack och hej leverpastej - n
Kommentarer
Postat av: Rebecka
Daaamn girl ;o
Skit bra skrivet! Jag blir alldeles tagen, alldeles ... Jag vet inte vad !
Åh herregud!
Men det är ju iaf bra att du ska kämpa vidare nu , jag finns om du vill prata på msn.
För ibland är det bra att prata av sig med någon man inte känner. För då kan jag ju inte direkt gå runt och säga till halva sverige vad du sagt.
Men det är bara att skriva till mig på msn om du vill prata .
Kämpa på nea' <3
Postat av: linnea
taack rebecka :)
Postat av: sanna
Skit bra skrivet! Kämpa på!:D<3
Trackback
