brunettflickorna

tjaa bloggen, sjuuukt länge sen jag skrev, men som sagt.. dte är sommarlov så man har verkligen inte tid :O men i höst kommer dethär bli bästa bloggen, jag svär, haha
igår så läste ni va jag gjorde , men här kommer några bilderm från när jag och nea va på ip och myste:



haha ni kan inte förstå hur mycket jag och linnea garva åt denhär bilden, hahaa


jag och nea


jag och nea, vet inte varför jag gör sådär :S


herre guuuud vad långt hår jag har fått! :O:O galet !


det där va bara 4 bilder av typ 300 men dom orkar jag inte lägga upp just nu , ..
men nu måste jag dra för jag ska fortsätta packa till konfan imorgon :D det ska bli så härligt :D
ha det super / pussar erika

Man vet aldrig vad som ska hända här i livet.
Man tror att man har så mycket koll och man tror att man har balans på allt man gör, men det visar sig att man inte har det.

Jag har föröskt och försökt att förklara, försökt att själv förstå.
Jag sa rakt i ditt ansikte att jag gillar dig, att jag är kär i dig och att jag gillar dig jättemycket.
Men du sket i det.
Du skiter i "vi" för skit snack, som inte ens är sant.
Jag har förökt att förklara för dig att allt du hör bara är missförstånd, men du vägrar att lyssna.
Och nu står jag här ensam kvar som vanligt..
Jag vill inte stå här ensam jag vill stå här med dig.
Jag vill att du ska ligga här brevid mig i sängen, vill att du ska ligga här och geeka bilspelet som vi skulle lana tillsammans.
Vill bara se ditt leende och ge dig en puss på munnen och känna din doft och ha dig bakom mig som håller om mig sådär tryggt som du brukar göra.
Men nej allt bara vände över en dag, jag har inte ens riktigt insett vad som har hänt, har inte fattat att det inte är du och jag längre.
Du skiter i oss för att du inte kan lita på mig, för att jag snackat skit om dig och för att du inte får vara med vem du vill av mig.
Men det är inte sant, allt är bara missförstånd.
Jag skulle aldrig snacka skit om någon som jag gillar så mycket som jag gillar dig.
Okej du kan kanske inte lita på mig.. jag kan inte göra något åt saken, bara säga att du kan det..
Sen det där med att du inte får vara med vem du vill, det är missförstånd.
Jag vill att du ska vara med  t.ex. Alina, felicia alla dom, men jag vill att du ska kunna vara med mig lite också..
ha tid för mig ibland om du fattar.. :/
Jag vill inte ha det såhär, jag snackar om dig hela tiden.
Tänkar att "nu kan jag ju ringa rasmus och åka till honom".
Men det går inte längre, för det finns inget Rasmus&Linnéa längre..
Och jag har inte gjort något och jag kan inte göra något mer, har förökt att snacka med dig.. men nu är det upp till dig.
Fattar inte hur allt bara kan vända.
Från att alla som jag träffade hela tiden sa "vet du vad rasmus är?" eller "vad har du din rasmus då?" som om vi va gifta, och det gjorde mig glad, till att jag står här ensam övergiven.
Tårarna bara rinner ner och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Åker bort nu på Måndag ska bli jätteskönt att komma ifrån allt, bara försvinna.
Helst skulle jag vilja somna och sova bort allt.
Men Rasmus jag gillar dig jättemycket bara så du vet.. mer kan jag inte göra. - Din Linnéa

Tänk att det var 7 år sen ni föddes den där sommar dagen år 2002.

Kommer ihåg allt som om det var igår.

Kommer ihåg hur mamma satte sig ner med mig och sa att "du ska få ett syskon".

Jag sa "aha.." och fattade inte riktigt inerbörden med det hela, tror nog att jag blev lite smått chockad av att höra det.

Men sen förstod jag, och jag fick inte säga något till mina vänner i några månader, bara ifall något skulle gå snett. När man är 8år så är det svårt att hålla en hemlighet, men jag höll den där hemligheten. Och det är nog den största hemligheten jag någonsin har hållt.

Men sen så skulle mamma och pappa på ultraljud och jag och min storasyster fick stanna hemma. Kommer ihåg att vi satt vid matbordet och så ringde telefonen. Min syster sa "jaha.. okej.. oj" och jag såg hur hennes annsiktsutryck ändrades. Sen la hon på och jag ba "VADÅÅÅÅ!?" sen sa hon "det är tvillingar". Asså det var en sån stor grej. Fatta att få tvillingar, sen fick jag berätta allt för mina vänner. Dom blev skit glada och jag var hur stolt som helst för att bli storasyster dubbelt upp till och med. Sen kom den där dagen då det var bestämmt att dom skulle komma, vi hade ingen aning om vilket kön det var på dom, det ville vi inte veta. Var hemma hos Astrid hela dagen sen ringde pappa och sa att det hade blivit två stycken tjejer. Kommer ihåg hans röst, hur han sa det och exakt vart jag satt och allt. Jag åkte sedan dagen efter till sjukhuset med pappa och Linda.

Vi ser mamma i korridoren med en plast vagn. Jag kommer närmre och ser två jättesmå och söta filurer liggandes i den vagnen. Kommer aldrig glömma det tillfället, hur underbart söta dom var och hur lycklig jag var, jag hade fått två systrar på samma gång!

Minns varje sommardag med dom, när man gick på stan med dom hur folk kollade ner i vagnen hur turister tog kort på dom. Var den stoltaste systern på hela jorden tror jag.

Hedvig och Evelina har alltid vart mina lyckopiller.

Jag kommer alltid vara den där storasystern som skämmer bort dom.

När dom vart borta ett långt tag från en så märker man hur tyst det är, och funderar på hur det skulle vara utan dom.

Det skulle inte funka, dom är en del av mig som får mig att må riktigt bra.

Även fast jag ibland kan bli riktigt irriterad på dom och bara vilja att dom försvann, så menar jag inte det.

Det är bara sådär som alla kan känna ibland.

Men inners inne älskar jag dom, älskar hur dom hoppar på en när man kommer innan för dörren, hur dom säger "neaaaa en kram!" innan man går iväg till skolan, hur man ser att dom ser upp till mig.

Jag vill vara den där bra förebilden som ska finnas för dom, den där storasystern som förstår när mamma och pappa är dumma.

Hon som tar hem dom till sig när dom bråkat hemma, som snackar om saker med dom som en kompis. Jag lovar och svär att jag ska ställa upp till mina små änglar hela mitt liv.

Nu fyller ni 7år, 7 hela år har vi haft tillsammans och ni börjar bli riktigt stora nu.

Nästa år fyller ni 8år och då är ni lika gamla som jag var när jag fick mina små änglar.

Ni är stora och större och större blir ni, tiden går fort.

Det är roligt att se hur ni växer och roligt att se hur ni förändras med tiden.

Men en sak kommer alltid förbli som vanligt hur gamla ni än blir.

Det är min kärlek till er systrar, min kärlek till er kommer alltid vara lika stor som första gången jag såg er i den där plastvagnen.

Jag älskar er och kommer alltid göra det.

Grattis på födelsedagen systrarna mina.

Nu sitter jag här hemma.
Tårarna bara rinner ner, allt går bara åt helvete nu.
Jag är ensam, saknar rebecka, Rasmus.. fan.. , kärlek är skit, mitt slkort är borta, jag bara HATAR ALLT.
Shit kan seriöst inte sluta gråta.. vill inte vara här nu.
Vill bara resa långt långt bort helt ensam och bara vara där.
Ska ut och springa snart tror jag..
Måste bara få ut allt orkar inte sitta här inne och bara skriva och deppa, måste ut.
Varför ska killar vara skit?
Aja måste ut och springa nu, hejdå - nea

nu ska jag städa rummet för det ser helt serisöt ut som ett hevlete, ärligt så har jag aldrig haft så stökigt rum :/
men ska slänga in två låtar som jag städar till :)
ha en naaajs dag, det planerar i alla fall jag att ha

Nu sitter jag här med Alina&Rasmus, vi har köpt massa godis idag och flummat för fullt :D
Rasmus ler idag :D
Nu så har jag och Alina tagit massa vitt på läpparna och leker fjortisar (rasmus vill inte) / rasmus
hahaha, nej men nu så ska vi snart dra iväg :D
KYYYYYYSSSSAAAAAAARRRRRRRRR FRÅN MIG, MOAHAHAH nu blir rasmus avis på er alla (a) - nea

hejhej.
det var ett tag sen jag skrev, men efter allt som har hänt på senaste tiden så har jag värken haft ork elr lust att skriva. i lördags (6/6) så sov jag med älsklingen och var ute på kvällen.
söndag åkte till kalmar, fick sällskap av brudarna till bussen.
måndag min kusin tog studenten (i kalmar) vi firade honom såg honom springa ut eller vad man nu än säger, sen drog vi hem till Bitte och firdade David. Sen åkte familjen Andersen hem.
När jag kom hem satt båda mina älsklingar här med vääärldens smile. Men jag sket i det och sprang upp och pissade för jag hade ju som sagt suttit i en bil i 6 timmar, utan något paus typ. Men jaja sen så gick vi tre upp på mitt rum och Nea somnade typ jätte tidigt på en madrass på golvet och jag & anton kollade på film i sängen, men jag somnade också efter ett tag.
tisdag vi vaknade och sen var det skolavslutning. var med danne eftersom nu har han flyttat  :'(

Davis student

Många har velat ha en text om hur jag fick bort min blyghet.
Jag har hela tiden dragit ut på att skriva den, mest för att jag inte vart på riktigt skrivhumör.
Ni vet att man måste liksom ha flytet när man skriver långa och som ska bli intressanta texter om en viss kategori.
Nu här en Fredag kväll klockan 23.57 så fick jag plötsligt ryck i mina fingrar och kom på att "justja texten om blyghet hade jag ju lovat att skriva om i våran fantastiska blogg"
Så här kommer den äntligen.

Jag har nog alltid var en ganska social och otroligt snäll person.
Men jag har alltid när jag var liten vart lite blyg och dragit mig undan.
Lekte med 2 kompisar och dom 2 kompisarna var mitt allt, jag ville inte utvidga mig, utan jag höll mig till mina 2 vänner och stannade där.
Vi va inte precis dom "populära"  tjejerna som fick pussa alla killar inne på toaletten eller få fråga chans lappar där man fick kryssa i , JA NEJ eller KANSKE.
Vi var mer dom som inte riktigt syntes.
Eller jo jag syntes för jag var klassens lilla ängel, jag ville alla väl och så fort någon hade bråkat med sin "grupp av tjejer" så kom dom till våran grupp och där var alla välkommna.
Jag var den i min lilla grupp som va oblygast iallafall, men jag höll mig ändå alltid mest till dom och sa inte så mycket i onödan till dom andra.
Man kan säga att jag var den snälla och tysta långa flickan som var med "töntarna".

Jag hade även ett otroligt dåligt självförtroeende eftersom att jag var så lång.
När man var liten så va alla killar kanske 2 huvuden kortare än en själv, och på mig kanske dom där 2 huvuderna blev 4.
Och dom där 4 huvuderna kortare gjorde att jag bara ibland ville sjunka genom jorden.
När killarna kom och sa "hej flaggstången" till mig när dom lekte burken med dom populära tjejerna och jag gick förbi.
Jag va för blyg för att säga åt dom att hålla käften och jag hukade mig ännu mer för att inte stick upp ur mängden.
Men min mamma sa alltid till mig att jag var vacker som jag var och att alla bara va så himmla avundsjuka på mig.
Så en dag i kanske 3an så sa jag ifrån, jag hade gått och sammlat på all den där kritiken mot mig inom mig.
Så en kille i min klass spotta ut en spydig kommentar och då skrek jag på honom att han bara va avundsjuk, och det kändes otroligt bra, han såg häpen ut men jag gick där ifrån med ett leende på läpparna som jag levde med i fler veckor.

Sen en annan gång så va alla tjejer i min klass (dom "tuffa") sura på Desireé, och så hade alla suttit i klassrumet och planerat att dom skulle ställa sig i en ring runt henne när hon kom och trycka ner henne med massa elaka saker
jag var inte med på det här men satt i klassrummet och hörde allt som dom planerade, och sa inte emot.
Sen hörde jag att Desireé kom och alla tjejer gick ut, jag ville då inte se allt det här för jag tyckte att det var hemskt.
Men sen helt plötsligt blev jag så arg på mig själv när jag satt där i klassrummet och bara satt.
Jag tänket att "vafan sitter jag här för, jag är inblandad om jag sitter här!"
Så jag sprang ut ur klassrummet och fick se den där stora ringen runt Desireé och hur alla killar stog brevid och bara kollade på när alla tryckte ner henne.
Jag skrek på dom som jag aldrig gjort förut, skrek att alla killar va fega som bara stog där och att alla tjejer är så jävla dumma i huvudet som ens kan göra så mot någon.
Som ni vet så ska man inte gå emot dom populära för att inte bli utstött själv, men jag sket fullständigt i det.
Sen kolla alla tjejer snett på mig och alla gick och lämnade Desireé där, jag fråga hur hon mådde och tog hand om henne.
Då tror jag att min blyghet släppte, då tog jag modet till att skita i alla jävlar som skulle vara elaka och vara så jävla omogna och tuffa hela tiden.
Då tror jag att jag bröt mina murar från att vara den blyga och lite tysta snälla ängeln.

Men en sak kommer jag alltid hata mig själv för.
Jag stog inte emot grupptrycket.
Har alltid lovat mamma att göra det, men i 6an klarade jag det inte längre.
Jag fick chansen en dag att vara med dom populära, och ni vet hur nyfiken man kan blir och hur gärna man vill vara med dom där otroligt tuffa tjejerna som får alla killar.
Så jag lämnade mina 2 vänner ensamma.
Jag lät dom stå där och se på när jag gick med mina "nya" vänner och kollade snett på dom.
Jag kollade snett och sa taskiga saker till mina egna vänner som alltid funnits där för mig.
Som aldrig brytt sig om hur jag ser ut eller hur jag är, som bara accepterat mig för den jag är.
Jag kommer ihåg en gång då mina nya kompisar tvingade mig att gå fram till en av mina gammla vänner som "hängde efter" oss (enligt mina nya vänner då, men hon följde ju bara efter mig... vad skulle hon göra?) och säga åt henne att vi inte ville ha henne här, att hon fick gå.
Jag gjorde det, för vad skulle jag göra, äntligen var jag med dom som alla ville vara med, skulle jag nu sumpa den chansen och gå tillbaks till mitt gammla töntiga ja.. nej jag ville ju vara kvar.
Så jag gjorde det och det är de värsta jag gjort i hela mitt liv, jag frågar mig själv varje dag hur jag kunde sjunka så lågt?
Jag har varje jag funderat på att gå hem till min gammla kompis som jag har mest minnen av alla i hela livet och säga förlåt, bara knacka på och säga förlåt för allt jag gjorde.
Men har aldrig vågat jag skämms för mycket, jag är den svaga och fega och hon är den som är stark.
Men efter det så bara växte min personlighet fram som jag bara delat med min då bästa kompis som jag nu dissade.
Jag vågade med mina nya vänner visa upp den, och jag växte istället från den blyga Nea till den pratsamma och sociala Nea som jag alltid döljt i mitt dåliga självförtroende som mina killar in min klass uppbyggde.
Men nu när jag ser dom där killarna kollar jag alltid ner på dom och visar stolt upp mitt nu sanna ja.
Men kommer aldrig förlåta mig för det jag gjorde mot mina då bästa vänner, förlåt för allt jag gjort er.
Ett förlåt hjälper inte alltid, men det är iallafall ett försök.
Kommer aldrig glömma tiderna med dom, dom var min kärlek och min glädje då allt va som värst.

Vill bara säga att ni alltid ska stå upp för er själva, säg ifrån och fall inte för grupptrycket. Svik aldrig era vänner och håll båda fötterna på jorden. Ni måste ryta ifrån och kunna säga vad ni tycker och tänker, det är skit läskigt ibland. Men hur ska man annars klara av livet. Det funkar så i livet att man måste kunna stå upp för sig själv för att lyckas. Allt är uppbyggt av mod. Hur annars ska ni kunna dejta senare i livet, eller sitta på en jobbintervju?
Börja redan nu att kanske snacka med en i skolan som ni aldrig snackat med eller kanske ta steget att söka nya vänner, men absolut inte dissa dom gammla.
Utan att våga kommer man ingenstans i livet. Utan att våga skulle jag inte stått här idag som den Linnéa jag är.

Linnéa Nyberg

mina tankar förvirrar mig, FUCK KILLAR.