brunettflickorna

Tänk att det var 7 år sen ni föddes den där sommar dagen år 2002.

Kommer ihåg allt som om det var igår.

Kommer ihåg hur mamma satte sig ner med mig och sa att "du ska få ett syskon".

Jag sa "aha.." och fattade inte riktigt inerbörden med det hela, tror nog att jag blev lite smått chockad av att höra det.

Men sen förstod jag, och jag fick inte säga något till mina vänner i några månader, bara ifall något skulle gå snett. När man är 8år så är det svårt att hålla en hemlighet, men jag höll den där hemligheten. Och det är nog den största hemligheten jag någonsin har hållt.

Men sen så skulle mamma och pappa på ultraljud och jag och min storasyster fick stanna hemma. Kommer ihåg att vi satt vid matbordet och så ringde telefonen. Min syster sa "jaha.. okej.. oj" och jag såg hur hennes annsiktsutryck ändrades. Sen la hon på och jag ba "VADÅÅÅÅ!?" sen sa hon "det är tvillingar". Asså det var en sån stor grej. Fatta att få tvillingar, sen fick jag berätta allt för mina vänner. Dom blev skit glada och jag var hur stolt som helst för att bli storasyster dubbelt upp till och med. Sen kom den där dagen då det var bestämmt att dom skulle komma, vi hade ingen aning om vilket kön det var på dom, det ville vi inte veta. Var hemma hos Astrid hela dagen sen ringde pappa och sa att det hade blivit två stycken tjejer. Kommer ihåg hans röst, hur han sa det och exakt vart jag satt och allt. Jag åkte sedan dagen efter till sjukhuset med pappa och Linda.

Vi ser mamma i korridoren med en plast vagn. Jag kommer närmre och ser två jättesmå och söta filurer liggandes i den vagnen. Kommer aldrig glömma det tillfället, hur underbart söta dom var och hur lycklig jag var, jag hade fått två systrar på samma gång!

Minns varje sommardag med dom, när man gick på stan med dom hur folk kollade ner i vagnen hur turister tog kort på dom. Var den stoltaste systern på hela jorden tror jag.

Hedvig och Evelina har alltid vart mina lyckopiller.

Jag kommer alltid vara den där storasystern som skämmer bort dom.

När dom vart borta ett långt tag från en så märker man hur tyst det är, och funderar på hur det skulle vara utan dom.

Det skulle inte funka, dom är en del av mig som får mig att må riktigt bra.

Även fast jag ibland kan bli riktigt irriterad på dom och bara vilja att dom försvann, så menar jag inte det.

Det är bara sådär som alla kan känna ibland.

Men inners inne älskar jag dom, älskar hur dom hoppar på en när man kommer innan för dörren, hur dom säger "neaaaa en kram!" innan man går iväg till skolan, hur man ser att dom ser upp till mig.

Jag vill vara den där bra förebilden som ska finnas för dom, den där storasystern som förstår när mamma och pappa är dumma.

Hon som tar hem dom till sig när dom bråkat hemma, som snackar om saker med dom som en kompis. Jag lovar och svär att jag ska ställa upp till mina små änglar hela mitt liv.

Nu fyller ni 7år, 7 hela år har vi haft tillsammans och ni börjar bli riktigt stora nu.

Nästa år fyller ni 8år och då är ni lika gamla som jag var när jag fick mina små änglar.

Ni är stora och större och större blir ni, tiden går fort.

Det är roligt att se hur ni växer och roligt att se hur ni förändras med tiden.

Men en sak kommer alltid förbli som vanligt hur gamla ni än blir.

Det är min kärlek till er systrar, min kärlek till er kommer alltid vara lika stor som första gången jag såg er i den där plastvagnen.

Jag älskar er och kommer alltid göra det.

Grattis på födelsedagen systrarna mina.